Elisabeth Bergstrand-Poulsen – biografi.
Rotad i hembygden
Elisabeth föddes, den 12 november 1887, som andra barnet till kontor Peter
Bergstrand och hans fru Anna. Fadern var förutom kantor också lärare i den lilla
skolan i Långasjö, inrymd i samma stora hus som kantorsfamiljens bostad. Från
fönstret såg Elisabeth ut över kyrkan och kyrkbacken, genom de stora, gamla
trädens grenar såg man sjön glittra.
Det småländska landskapets årstidsväxlingar, byns liv i kyrkoårets rytm,
föräldrarnas fromhet och de många berättelserna om socknens människor och
öden präglades djupt i Elisabeths minne, så att hon senare, i sina böcker och
bilder, inspirerades av gestalterna från sin hembygd.
Utbildning för en flicka?
Naturligtvis var det inte självklart att hon skulle gå konstnärens väg. Tvärt emot,
den stora familjens ekonomi var ganska ansträngd av sönernas studier, därför låg
det närmare till hands att låta döttrarna gå hushållsgöromålens väg. Men
Elisabeth själv hade, så som hon själv upplevde och beskrev det, genom en
minnesvärd olycka som liten flicka, fått en sorts klarsyn och medvetenhet, så att
hon upplevde saker och händelser omkring sig med större intensitet. Redan
tidigt började hon måla och hade en stark önskan, att få komma till en
konstskola.

På väg till Konstakademin
Detta verkade under lång tid omöjligt, och hon bemödade sig, att komma vidare
på egen hand, genom flitigt målande och ett seriöst läsande av skönlitterära och
filosofiska verk, men när sedan hennes bästa väninna, senare författarinnan,
Gertrud Lilja, 1907 bestämde sig för att gå på konsthantverksskola i Karlskrona,
kunde även Elisabeth få sina föräldrars tillåtelse att börja där.
Elisabeth fick undervisning i teckning och modellering och uppmuntrades av
sina lärare, att söka till Konstakademin i Stockholm. Hennes första ansökan
avslogs, men vid det laget var hon så säker på, att det var denna väg hon ville gå,
att hon ändå reste till Stockholm, där hon gick på en privat målarskola, för att bli
bättre förberedd. Till sist kom hon in på Konstakademins skulpturklass. Trots att
hon helst ville ägna sig åt måleri och färger, började hon arbeta med lera. Dyra
färger hade hon helt enkelt inte råd med. Det ringa belopp, som familjen kunde
undvara till hennes uppehälle, lyckades hon dryga ut med beställningar på
porträttmålningar.
”Lilla Lisa i den stora världen”
Livet i huvudstaden under konststudierna var å ena sidan något mycket
främmande för Elisabeth, som hade helt andra livsnormer från det lantliga
Långasjö. Hon klädde sig annorlunda och delade inte studiekamraternas fest –
och dryckesvanor. Å andra sidan hade hon emellertid ett starkt självförtroende
och en känsla för rättfärdighet, som t ex ledde till att hon protesterade emot
akademilärarnas föråldrade undervisningsformer. Hon var omtyckt av sina
studiekamrater och några senare bekanta konstnärinnor hörde till hennes
närmaste vänkrets: bland andra poeten Harriet Löwenhjelm, konstnären Siri
Derkert, bildhuggaren Ninnan Santesson. Med de båda senare delade hon
tillfälligt en ateljé, när hon efter akademitiden, år 1913, fick ett resestipendium
och kunde vistas en längre tid i Paris, Algeriet och Italien. I likhet med otaliga
nordiska konstnärer vid denna tid, sökte också hon inspiration och impulser till
sin konst i södra Europa.

Livs- och arbetsgemenskap
I Florens och Rom fann hon sin livskamrat, Axel Poulsen, vilkens
marmorskulpturer och annorlunda väsen gjorde starkt intryck på henne, hans
djupa, lugna säkerhet berörde henne. När hon reste tillbaka till Sverige 1916, var
det redan beslutat, att hon och Axel skulle vandra sin återstående livsväg
tillsammans. Vid pingst 1917 träffades de i Växjö och köpte förlovningsringar.
För henne var han den vän, älskade och man, som hon inte bara skulle bygga
luftslott tillsammans med, utan även skulle och ville förverkliga denna dröm i
trä och sten. Strax efter bröllopet började de två att bygga sitt hus i
Charlottenlund, norr om Köpenhamn. Även när hon, under de första åren av
deras gemensamma liv, hade händerna fulla med bygget och snart också med att
fostra de båda sönerna och kunde oroa sig för, om hon inte höll på att avlägsna
sig alltför långt från sin konst, så hade hon, trots det, förstått att spinna vidare på
tråden och hålla fast i sitt konstnärskap.

Att lovprisa och att mana
Minnena från hembygden blev alltmer hennes kraftkälla. Med välvillig stöd
från Carl Laurin fick hon sina böcker utgivna på Norstedts förlag. Inte så få
författare vänder i politiska orostider tillbaka till gångna tider och söker där efter
orsaken till nutidens onda, men också efter förebilder till ett bättre liv. För
Elisabeth var upplevelserna av första världskrigets omstörtningar och andra
världskrigets katastrofer starka motiv, att ge sig in i den offentliga debatten,
genom skrivande och målande, för att ge motbilder, för att förmana och
uppmana till besinning. Med orätt har hon beskrivits som hembygdsförfattare, ty
även om hon förlägger sina berättelser till sin barndoms värld, så går hennes
teman dock långt däröver i det allmänmänskliga. De är ett försök, framför allt att
ge en plats i litteraturen för kvinnans kamp för ett eget värde, under den
traditionella familjestrukturens krav och i det lantliga armodet. Men hennes
känslosamma och ofta moraliserande tonfall är främmande för oss idag, så som
även den religiösa grundtonen i hennes skildringar kan hindra oss att förstå,
eftersom vi är van vid nutidens sekulariserade debatt.
Liksom hennes texter, så väntar också hennes bilder, illustrationer och storslagna
oljemålningar på nya betraktare, som kan se oförbehållsamt och ställa nya frågor
till henne.

Hennes verk i dag
Huset i Charlottenlund står kvar och är klassificerat som ”mycket värt att
bevara”.
Hennes födelseort Långasjö förvaltar många viktiga verk, ” Långasjö-
samlingen”, sammanlagt ett sextiotal verk. Den lokala församlingen har i många
år tagit ansvar för bevarandet av målningar, böcker och levnadsdokument.
Hennes böcker står att finna i bibliotek och antikvariat i Sverige, men också i
Danmark och Tyskland. Den stora gobelängen ”Kvinnans årstider”, vävd för
länsresidenset i Växjö, låg hoprullad på museivinden på Smålands Museum,
men visas sedan november 2014 åter igen på museet. Förlagan i originalstorlek
pryder Bergstrandsalen i Elisabeths födelsehem, Långasjö sockenstuga. Det
bästa beviset på hennes skaparkraft utgör idag den väldiga altartavlan, som efter
hennes död kom på plats i Långasjö kyrka: ”Den jordiska och himmelska
lovsången”.
I spänningsfältet mellan mörker och ljus ger hon de tunga, grovt pålagda,
jordnära färgtonerna en inre glöd. Den kosmiska händelsen, Kristi födelse,
finner det enda riktiga svaret i de andäktigt stillastående barnen: att lova och
prisa Gud. Även om barnen är porträtt av socknens barn, blir den sjungande
skaran, i gestalternas enhetlighet, ett enda stort instrument för lovsången, som
fyller kosmos, vidareburen av otaliga änglar.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet vill gärna bidra till att sprida kunskap
om Elisabeth, ta hennes verk in i nutiden och förmedla denna skatt till den unga
generationen.
Melsene Laux ordf EBP-sällskapet 2011-2016
För fördjupning i Elisabeths levnadshistoria – läs hennes självbiografiska roman
”Hök, får jag låna dina vingar” från 1940. Se bibliografi under BÖCKER.