Filmer

https://www.youtube.com/watch?v=gEvGMUwRYfo 

Om arbetet med filmen "På Hökens Vingar" om Elisabeth Bergstrand-Poulsens liv och verk.

Efter jag hade upptäckt att huset "Klostret", som Elisabeth och Axel Poulsen hade byggt och bott i, fortfarande fanns i Köpenhamn och jag också hade fått kontakt med den som nu bodde där och fick lov att besöka henne och med hjärtklappning gick runt i de rummen som var så präglade av Elisabeths och Axels behov och idéer – då kände jag en stark impuls att dokumentera huset innan det skulle bli omöjligt. Husets framtid var och är osäker.

Jag arbetar som konstnär med ord och bild, men har aldrig arbetat med film. Som tur var kände jag Niels Elley från konstnärsgruppen Bild och Form och visste också att hans livskamrat Sylvia Edwinsson arbetar med film. Och så glad jag blev när de två konstnärspersonligheterna genast var intresserade av projektet att resa till Köpenhamn och filma huset. Vi lyckades att få tillstånd av ägaren Henrik Hagerup, som till och med inbjöd oss att vistas i huset i två dagar - en stor del av huset stod tomt - och vi fick alltså också lov att övernatta där. Vilken upplevelse för oss alla tre, att träda in i "Klostrets" värld, att går runt genom stora ateljéer och små kamrar, trappa upp och trappa ner, åter och åter. för att förstå husets plan och byggnadshistoria. Först utan, sen med kamera. Om kvällen satt vi i klostergården och lyssnade till fågelsång, sommarvind i de högra trädkronorna och det avlägsna trafikbruset. Så småningom diskuterade vi oss fram till en struktur för filmen. Vi hade beslutat att filma i varje tid under dagen, vid olika ljusförhållanden, morgon, middag och kväll. Det blev denna arbetsstruktur för hela den första filmen.

Men det betydde också att vi behövde många andra bilder, både från hennes ungdom i Långasjö och om möjligt också från hennes resor till utlandet. Det som började som en ren dokumentation av huset i Köpenhamn utvecklade sig till en berättelse om Elisabeths liv. Av den anledningen var det inte bara flera inspelningar från Långasjö vi behövde, utan vi förstod att vi också skulle lägga in olika fotografier av Elisabeth i filmen, fotografier som vi fick genom kontakt med hennes svärdotter i Köpenhamn. Så filmarbetet utvidgades med ett brett researcharbete efter bild- och textmaterial. Vi hade nämligen blivit klara över att det också skulle läggas in text i filmen, och texten krävde att vi hittade någon som ställde upp med att läsa in texterna. Det blev olika roller, en berättare, olika röster med kommentarer – och som huvudpersonen Elisabeth med citaten ur hennes böcker och brev. Vid en viss tidpunkt uppstod också en önskan att vi behövde musik för att samla det hela, för att ge bilderna en stämning och ett känslodjup, inte minst med en referens till den musikaliska kantorsfamiljen Bergstrand. Om igen var vi så lyckliga att människor i vår familj och bekantskapskrets, från Långasjö, från församlingen och konstnärskollegor ställde upp med inläsning och musikinspelning, med förslag och kritik. Filmarbetet blev buret av ett jämt växande nätverk.

Det var veckor och månader av intensivt arbete, ett manus skulle formas – bilder och texter skulle utväljas, avtalen och möten koordineras. Och allt skulle så samlas och sammanfogas till en helhet med de tekniska resurserna som Niels och Sylvia hade. Efter vi hade börjat med de första filmklippen, skaffade Niels ett nytt datorprogram för att kunna klippa filmen och vi tre behövde en del energi och tid för att lära oss att använda den nya tekniken. Många, många timmar satt vi tre framför skärmen och koncentrerade oss på att film, foto, text och musik eller ljud kombinerades så att uttrycket blev just det vi ville ha.

Vi ville visa en kulturskatt, som vi tyckte att huset "Klostret" är, men vi ville också berätta om en passionerad konstnär, en kvinna som kämpade för att förverkliga sina drömmar och hade utvidgat sin horisont långt utöver socknens gränser. Gärna hade vi velat filma också i Paris och Neapel, där konstnären hade bott en längre tid och hämtat inspiration och erfarenheter. Men det översteg våra möjligheter. Vi måste nöja oss med fotografier från dissa perioder och platser – men drömde om att åka i väg vid en senare tidpunkt.

Premiären för filmen "På Hökens vingar" var på Nationaldagsfirandet i Långasjö i Sockenstugan 2011. Gästernas applåder och positiva respons var överväldigande för oss. Sedan dess har filmen visats på olika ställen och tillfällen och har kunnat sprida berättelsen om en spännande kvinnlig konstnär, född i en liten småländsk by och aktiv i det nordiska kulturlivet.

Men filmen berättar också om en grupp människor från Långasjö och trakten omkring, som är känd för bybornas och inflyttarnas insats och engagemang.

Melene Laux 2020-07-15

Livets Väv

Om arbetet med filmen Livets Väv, som handlar om Elisabeth Bergstrand-Poulsens verk: Kvinnans årstider.

Ibland kan man höra folk säga att ett verk bär för konstnären glädjen i sig själv, att det egentligen inte behövs några pengar som lön eller honorar. Och jag kan känna mig benägen att stämma in när jag tänker tillbaka på vårt arbete med och för filmen "Livets Väv". Det var arbetsprocessen som var så givande att pengarna, honorar för visningen vid olika tillfällen, kom i andra hand. Visst är det för konstnärer det mest tillfredsställande om man får möjligheten att arbeta på sina projekt, att förverkliga de idéer man har. Men så klart kan också en glatt arbetande konstnär inte leva "von Luft und Liebe", men behöver mat på bordet…

Under Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapets engagemang och arbete för restaureringen av den stora gobelängen "Kvinnans årstider" sattes olika arrangemang igång, projekt med skolbarnen, en dansworkshop för vuxna, ett dansprojekt med unga flickor och man sökte pengar till restauratörerna via kommunens crowdfunding-sida. Denna höga aktivitetsnivå ledde till att vi fick några pengar att arbeta med – och så väcktes, i filmteamets huvuden, den gamla drömmen till nytt liv att besöka de platser som hade varit viktiga i Elisabeths liv och filma där. I Köpenhamn och huset "Klostret" hade vi varit inför den första filmen, nu gällde det Paris, för det stod klart att inspirationen till den stora gobelängen, som allt nu handlade om, hade uppstått i själva konstens dåtida huvudstad. Elisabet hade bott i Paris i flera månader, hade besökt olika konstakademier och fått impulser från sina museibesök i staden. Filmens idé var att visa hela processen från inspirationen till restaureringen 100 år senare och återintåget i museet i Växjö.

Så klart hade vi inte råd till en längre vistelse i Paris, men skulle klara filminspelningarna på en helg. Det krävde att vi hade en stram tidsplan och en exakt karta, med vilka platser vi skulle filma, att vi vi hade läst på i böckerna av Elisabeth och om några av hennes väninnor, så som Siri Derkert, på vilka adresser de hade bott och vilka akademier de hade besökt. Vi föreställde oss att vi ville engagera två unga kvinnor som skulle agerar "unga konststuderande Lisa och Siri", som vi ville följa med kameran genom parisiska kvarter. Det blev våra döttrar Lilith och Lena. Tyvärr orkade vår kameraman Niels Elley p g a sjukdom inte följa med på resan, det var Sylvia Edwinsson som måste klara uppgiften själv. Därtill krävde delen med skådespel också tidsenlig kostymering och då hade vi tur att Sylvia har förbindelse med Växjös teater och vi fick möjligheten att välja ut och låna två fina klänningar till våra unga flickor.

Allt var noggrann förberett och en kylig vårdag satt vi på tåget från Lufthamn De Gaulle till centrum av Paris. Det var precis tid att checka in på hotellet och sen gå och hitta ett ställe och få lite mat, innan vi måste lägga oss för att vara klara till nästa dags arbete: i praktiken hade vi bara den enda lördagen till att filma allt vi hade tänkt oss. Och vi hade tur igen! Efter lite regn på morgonen klarnade himlen upp, och vi kunde nå alla ställen på gående fot. På Musée de Cluny, där Elisabeth hade sett gobelängerna "Damen med enhörningen", sade vi till museivakten, att vi hade ansökt om tillstånd att filma – att vi inte hade fått några svar på vår ansökan, det sade vi inte - och hon gav oss lov. Vi skyndade oss att sätta igång med scenen, där de två unga konststuderande tittar på "damen med enhörningen" och tecknar av några former. Visst hade vi hjärtklappning, men vi lyckades att fånga in stämningen och scenen, som vi hade tänkt oss. Därifrån gick vi med snabba steg till nästa museum, men ödet ville att vi råkade gå just den gatan som Siri Derkert på sin tid hade sin ateljé – och plötsligt stod vi framför huset nr X. den stora gröna dörren var stängd – men just då vi ville gå därifrån öppnade en man ett fönster och frågade vad vi sökte. Det visade sig att han var konstnär och hade sin ateljé däruppe och han inviterade oss till att besöka hans lägenhet. Den såg kanske sådan ut som på Siri Derkerts tid och vi fick också lov att filma där. Glada för att det gick över alla förväntningar fortsatte vi vår vandring, genom "Park de Tuillerie", såg Eiffeltornet i bakgrunden och var på väg till Parnass och skulptören Bourdelles museum. På vägen ditt drack vi en kopp kaffe i den berömda "Rotunde", ett café som också Elisabeth och Siri hade varit på i sin tid. På Bourdieus museum filmade vi de två konststuderande flickorna, så som de skyndade sig till undervisningen i sina vita konstnärsrockar – och just när vi hade upptäckt dörren till den originalbevarade ateljén och tänkte börja filma där, blev vi stoppade av en sträng ung kvinna. Det gavs inte tillstånd att filma, bara att fotografera var möjligt. Nästa och sista station var "akademi Russe", som ligger inte långt därifrån. Det är liksom en liten gränd med ateljéer på båda sidor, vi såg inga människor men föreställde oss att de två unga flickorna just höll rast ute på gården på trappan. På vägen hem till hotellet, på ömma fötter, såg vi också byggnaden av den kända akademin Colarossi, där många av dem kända skandinaviska konstnärerna har gått vid tiden omkring 1900. Allt vi hade planerat var " på bandet" – och vi unnade oss efter kvällsmåltiden en sista promenad ner till Notre Dame och floden Seine. Nästa morgon, efter frukosten, gick vi tillbaka till flygplatsen och hem till Sverige.

För oss var det viktigt att i filmen kunna visa Elisabeths kontakt med den kontinentala kulturen och hennes vidgade horisont. Men det var ju bara början till hennes idé om att göra en gobeläng lik "Damen med enhörningen" men med kvinnlige figurer från Värend. Det tog henne mer en 30 år – och så skulle filmen visa fortsättningen av processen: med den stora förlagan på kartong, med kampen om finansieringen, arbetet på vävverkstaden i Stockholm, med den stora utställning 1953 på museet i Växjö. Allt detta kunde vi illustrera med fotografier som vi hade letat fram och som vi kombinerade med filminspelningarna. Särskilt glada var vi att vi fick besöka gobelängväverskan Annika Ekdahl hemma i hennes ateljé. Det gav oss en fantastisk färgrik inblick i detta arbete. Och vi hade också tur att vi kunde iscensätta en festlig vernissage av 1953 års utställning med glada Långasjöbor, blomsterdekoration och champagne i glasen i Bergstrandsalen i Elisabeths barndomshem.

Sen kom nergångsperioden, gobelängen togs ner, lades i arkivet, Elisabeths konst blev omodern, blev glömd, att det blev stilla omkring henne. En paus på mer en 50 år – men så sker där något. Nytt intresse uppstår, och med bilder från sällskapets olika arrangemang ger filmen intryck av nytt liv omkring Elisabeths verk. Alla konstnärer som har deltagit i utställningen med verk som var inspirerade av "kvinnans årstider", blir synliga och hörs. Restaureringsarbetet går igång och den stora vävnaden kommer upp på museets väggar igen. Filmen slutar med en poetisk parafras över "kvinnornas årstider", låter nutidsmänniskor gå in och komma ut ur gobelängen.

Den festliga invigningen av gobelängens återupphängning firades med en utställning av 21 konstnärer med parafraser över "kvinnans årstider" och premiären av filmen "Livets väv" i den fullsatta hörsalen på Kulturparken Smålands Museum i Växjö, där gobelängen nu kommer att hänga i framtiden.

Också filmen är en väv av filmscener, fotografier, texter från Elisabeths böcker och olika författare och en berättare som guidar genom hela filmen. Det är nog den största glädjen vid liknande projekt, att man hela tiden upptäcker nya kopplingar, till andra konstnärer, bilder, texter och inte bara till skapande människor från Elisabeths samtid, utan också till nutida. Det är som om en bild av ett träd formar sig under arbetets gång: rötterna till verket blir synliga, stammen är verket, och trädkronan förgrenar sig ut i vår tid och framtiden och visar i olika riktningar, inspirationer, impulser. Musiken, som spelar en viktig roll för filmens helhet, fick vi också denna gång inspelad av duktiga människor från vår närmaste vänkrets.

Efter detta återstod egentligen att vi kunde resa till Neapel för att filma där Elisabeth hade vistats ett år efter Paristiden. Tyvärr hade vi ingen finansiering till detta, och dokumentationsläget var inte heller så att vi visste vad vi skulle kunna filma. Dock åkte två från styrelsen privat en höstlig helg ner till Neapel och gick på "research". Vi fann till sist fram till huset där Elisabeth hade bott och upptäckte till och med en målning som barnbarnsbarnet till hertigen, som Elisabeth var gäst hos, hade hängande. Detta blev sen dokumenterat i text och bild i en av sällskapets publiceringar.

Efter Niels Elleys död har vårt filmarbete helt tagit slut. Vi vill minnas våra intensiva samarbetsperioder med tacksamhet och glädje. Som konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen skrev: "Lyckan? Lyckan är möjlighet till liv och arbete".

Melsene Laux 2020-10-20