Altartavlan i Långasjö kyrka

Målning av Elisabeth Bergstrand-Poulsen 1887 - 1955. Konstnärinnans eget namn på tavlan är: Den himmelska och den jordiska lovsången

Altartavlan "Den himmelska och den jordiska lovsången" sattes upp i Långasjö kyrka 1957. Den är skapad av Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Elisabeth föddes i Sockenstugan Långasjö 1887, som näst äldsta barnet till kantor Peter Magnus Bergstrand och hans hustru Anna. Elisabeth utbildade sig på Konstakademien i Stockholm, samt studerade i Paris och Neapel. Hon gifte sig med den danske bildhuggaren Axel Poulsen och paret bosatte sig i Köpenhamn. I den stora ateljén i parets hem, Klostret, tillkom den slutliga versionen av altartavlan. Elisabeth höll kontakt med sin hemförsamling Långasjö under hela livet. Många av hennes målningar finns i bygden: i sockenstugan, kyrkan, banken, skolan och hemmen.

De fyra högtidstavlorna, i kyrkans nedre del, beskriver: stata brud, dop, begravning och nattvardsgång. "Stata brud" var brudparets första besök i kyrkan, som nygifta. Iklädda brudutstyrsel går de gången fram och "ståtar" med sin prakt. Svart var högtidsklädsel - även vid bröllop. I den lilla sidokammaren hänger ytterligare två tavlor: Bedjande brud och flicka i sjal.

Ljuset på altartavlan har på senare tid förstärkts med hjälp av en spotlight som lyser på den heliga familjen i Betlehem. När den är tänd, strålar tavlans budskap än mer emot oss.

Annika Hjalmarsson

Altartavlan sedd i ett konsthistoriskt perspektiv

I den katolska mässan vänder prästerna ryggen åt församlingen. Därav sägs det att altaruppsatsen kom till, som ett budskap till församlingen. Efter reformationen förändrades som bekant kyrkorummet och liturgin. Bland annat fick prästen en upphöjd predikstol och helgonens kapell togs bort. Altartavlorna, däremot, behölls ofta och följde med i den nya protestantiska kyrkan. Motiven anspelar på texter ur Gamla och Nya testamentet och återkommer i olika varianter. Det är denna stilbildning som intresserar mig i förhållande till Elisabeth Bergstrand-Poulsens altartavla i Långasjö.

Detta verk tolkar jag som en allegori över treenigheten och den kristna församlingen. Kompositionen och den vertikala rörelse som leder betraktaren att höja huvudet (mot ljuset) har sina rötter i romersk barock. Stilen introducerades i Sverige av Nicodemus Tessin d.ä. (1615-1681). Som exempel kan nämnas altaruppsatserna i Vor Frelsers kirke i Köpenhamn och i Stockholms slottskyrka, båda av Nicodemus Tessin d.y. Här symboliseras treenigheten av en triangel. Senare, under 1700-talet, utfördes alltfler altartavlor som mycket stora målningar på duk och kom då att ersätta den skulpturala framställningen i stuck och trä.

Kyrkokonsten kan sägas ha blivit mer demokratisk tack vare dessa altartavlor. De var oftast beställda av församlingarna till skillnad från de släktvapen och andra dekorationer som adeln dittills hade försett kyrkorna med. Det har hävdats att altartavlan i Långasjö kan ses som en luthersk ikon. Den nedan avbildade ikonen är från S:t Elisabeths kloster i Minsk. Den är målad på 1990-talet, men troligen finns en äldre förebild som Elisabeth Bergstrand-Poulsen kan ha sett.

Elisabeth Bergstrand-Poulsen valde att gå en helt egen väg i måleriet. Antagligen har hon förberett sig noga för att kunna ta itu med Långasjös altartavla. Hon har inte varit främmande för de historiska förebilderna. Idag hade vi sagt att hon gjort en grundlig research.

Bo Bergstrand

1900-talets kyrkomålningar

På 1900-talets mitt blev det modernt att göra stora fondmålningar i kyrkliga lokaler. Jesus fick stiga in i Ålem, Algutsboda, Emmaboda, eller vad det kunde vara, och vandra omkring i bygden och förgylla den. Men den bygd han stiger ner i är inte nutidens. Det är i det gamla jordbrukssamhällets. Bonden slår med lie. Kvinnan binder nekar för hand, träden fälls med yxa och säden tröskas med oxvandring. Traktorer, bilar, telefoner och flygplan är märkbart frånvarande.

I viss mån kan man räkna in Elisabeth Bergstrand-Paulsens altartavla i samma genre. På målningen är det orgelfasaden och de sjungande barnen och Marias kläder som står för tiden och bygden.

Likväl skiljer sig hennes bild från mycket av allt det andra som hon och andra skrivit och målat. Det verkar som om hon inte är ute efter att beskriva varken sina barndomsminnen eller Långasjö. Visst har hon en förkärlek till, att i sitt konstnärskap, förgylla det som var förr, när hon var liten, då tron var äkta, människor var hederliga och då kyrkan hade något att ge. Men här på Långasjös altartavla har orgeln och barnen ett annat syfte: de vill berätta julens budskap. Det är Maria och barnet de spelar och sjunger om, inte Långasjö. Det är hedarnas tillbedjan. Det är änglarnas sång i julnatten. Fastän Maria är klädd i svart högtidsdräkt, som kvinnornas klädmode var i Elisabeths barndom, är bilden av henne och Jesusbarnet tidlös, närmast ikonografisk.

Det är inte bara Gud som stiger in i tiden. Det är också tiden som uppenbarar evigheten.

Johan Thelin

Färgerna

Målarinnan älskade den gyllene färgen. Solljus flödar över vår altartavla.

Allra ljusast är den kring modern och barnet. Barnets ljusskimmer bildar en cirkel kring dess huvud. En större, men tunnare cirkel kretsar kring modern. Josef, de vise männen, herdarna och lammen befinner sig inom ljuskretsen, som har sin kärna i kraftexplosionen, där barnet är. De är höljda i silver, dess fjädrar skimrar i guld" (Psaltaren 68)

En av flickorna står i skuggan, hennes klänning har en mörkblå ton. Ljuset bryter sig mot den brunröda färgen i änglarnas och barnens dräkter. Bakgrunden är svart. Det vitgyllene, det brunröda, det blå bryter fram och skingrar mörkret.

En annan färgton än bakgrunden har Jungfru Marias klänning. Jag tror, att hon är den enda madonna i kristendomen, som är svartklädd. Det är allvarsamheten i den högtidsdräkt som kvinnan bar vid 1900-talets början, som framträder i den klänningen.

Svart, rött, blått, vitt guld. Kyrkans färger - de liturgiska färgerna, som präglar textilierna i kyrkorummet, präglar också vår altartavla. Eva Spångberg skriver:

"Kyrkans färger är fem. Säg, känner du dem? Den vita färgen säjer: "Var glad! som änglarna i himlens stad." Den lila färgen säjer:" Vänd om!" som sonen när han till fadershemmet kom. Den röda färgen säjer:" Ha mod! Bed till den Helige Ande god." Den svarta färgen är riktigt svart, som himlen den mörkaste natt. Den gröna färgen säger väx stark, som björken på bergig mark."

Helena Thelin     (Inspirerat av "Meditationer över en altartavla" av Jan Redin)