Textsamling

Under denna flik -textsamling - sparar vi texter som tidigare publicerats under rubriken Artiklar. Vi önskar besökare trevlig läsning.

Berättelsen om Gertrud Lilja och Elisabeth Bergstrand-Pousen.

Nedtecknad 2022

Kapitel 1. Barndomstiden för Elisabeth och Gertrud

Foto 1: Gertrud och Elisabeth i tonåren (foto)

Det är en utmaning att beskriva de två kvinnorna från Långasjö – de som tog sig ut i världen och fick genomslag i tiden. Det är nog ganska unikt att en liten kyrkby i Småland, kan berika världen med två så ambitiösa flickor, födda samma år, skolkamrater och konfirmationskamrater och ungdomsvänner. De båda flickorna hette Elisabeth och Gertrud och var båda födda 1887. Smeknamn saknades inte! Elisabeth kallades för Bepp och Lilla Lisa och Gertrud fick heta både Gert och Geten! Här kallar vi dem för Elisabeth och Gertrud. Fotot på de båda vännerna är nog taget i samband med konfirmationen. Båda föddes i Långasjö sockens centrum – ganska nära kyrkan. Gertruds hem var Lindkullen, en knapp km från kyrkan och Elisabeths var Sockenstugan, alldeles invid kyrkan. Gertrud föddes i maj som barn nr 8 i mössmakare August Liljas familj. Elisabeth föddes i november samma år, som barn nr 2 i kantor Bergstrands familj. Nu råkar det vara så att vi vet en del redan om deras första levnadsår. Gertruds första år blev tungt och svårt. Hennes far – mössmakaren - dog nämligen, helt oväntat, när lilla Gertrud var bara fem månader gammal. Sorgen och bestörtningen blev stor i August Liljas stora familj. Mor Matildas bröstmjölk sinade på kuppen och lilla Gertrud blev till ett litet svagt och blekt flickebarn. När Gertrud var sex månader, föddes ett kraftigt flickebarn i Sockenstugan. Anna och Peter Magnus Bergstrand fick sitt andra barn, Elisabeth. Kantor Bergstrand hade flera förtroendeuppdrag i socknen. Förutom att han var både kantor och skollärare, var han den som skulle ympa små barn mot smittkoppor.

Foto 2: Ympmöte i Sockenstugan (målning EBP)

Ympmötet ägde rum på sommaren i sockenstugan. Men lilla Gertrud kunde p g a sin klenhet inte föras dit sommaren 1888. Nå, det löstes på bästa sätt – och från den dagen var de båda små flickorna för evigt förbundna med varandra. Hur då, undrar ni? Fostbrödralag är svaret. Förklaring kommer: Kantor Bergstrand ympade in vaccin på de friskaste barnen. Sedan togs vaccin från deras koppor. Detta ympades in på de svagare barnen. Elisabeth var ett sådant praktexemplar. Och eftersom mor Matilda Lilja på Lindkullen inte vågade ta med sin lilla flicka ut bland andra barn, satte kantorsparet sin Elisabeth i en skrinda och körde henne genom byn bort till Liljas. Där fick Elisabeth dela med sig av sitt vaccin till Gertrud. När Elisabeth, som vuxen, berättar om detta, ser hon det som en magisk förening som de då ingick med varandra. Under 1870-talet var det obligatoriskt att vaccinera barn under deras första levnadsår. Vid vaccinationen rispades huden med ett vasst instrument och koppsämnet infördes i såret. Ofta direkt med vätska från en annan persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Någon vecka senare skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått koppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet. Det var ofta barnmorskan eller till och med klockaren som var ansvarig för vaccinationerna ute i landet. (faktaupplysning)

Foto 3: statyn Väninnorna (foto 2020)

2018 invigdes den staty som vill berätta om de båda vännerna, deras vänskap, deras drömmar och deras livsverk. Nils Elley Eringsboda är konstnären bakom verket. Här skulle vi kunna göra en inskription med den text som en skolelev i Långasjö myntade på 50-talet: ”I Långasjö har vi två berömda författarinnor, Elisabeth Bergstrand-Poulsen och Gertrud Lilja. Annars är folket flitigt och skötsamt på alla sätt.” Men vi avstod från det och skrev kort och gott "Väninnorna". Fortsättning följer........

OBS! Här tog hemsidans kapacitet slut. Fortsättning följer inte. 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Ett brev från förskingringen  sept 2020

Kära vänner, sitter vid skrivbordet, ser ut genom fönstret över strand och hav, decembervinden drar skyarna över en blekblå himmel. Visst är det samma himmel, vi ser upp till – men jag lever nu på en dansk ö och ni färdas i de småländska skogarna.

I internets tid kan avståndet verkar vara ganska kort och överkomligt, och skillnaderna ganska små – men man kan gå vilse i de nordiska skogarna, i drömbildernas buskage, i önsketänkandets mosse. Det kan vara svårt att upptäcka sprickor, det kan vara dimmigt över avgrunden.

Bäst att hålla sig till fakta då: vi sitter i samma båt, vill säga i samma styrelse, Elisabeth Bergstrand-Poulsen sällskapets styrelse. I gott och väl 9 år har vi arbetat enligt stadgarna på att ” hålla hennes livsverk levande genom att uppmuntra studiet av hennes författarskap och konstnärskap och lyfta fram hennes idéer och tankar.” Ja, faktiskt har vi ihärdigt uppmuntrat ”till läsning av hennes verk och diskussioner om de grundläggande idéerna genom produktion av och stöd till småskrifter, föreläsningar, filmer och utställningar”. Många sovande Elisabeth Bergstrand-Poulsenfantaster har åter uppväckts, bilder och böcker togs ut ur gömmorna, minnen spirade igen, historier berättades på nytt – och till och med skolbarnen motiverades att stifta bekantskap med författaren. Visst var det en stor dag, när Smålands Museum öppnade sig för Elisabeths storartade gobeläng igen och senast också när statyn för Elisabeth och hennes vän Gertrud Lilja ställdes upp i barndomsbyn Långasjö. Det verkar vara lättare att komma ut med hennes konst än med texterna.

Men nu var Elisabeth också en författare och vi är ett litterärt sällskap och redan från början har vi funderat över hur vi skulle kunna initiera forskning kring hennes författarskap och liv. Och strax börjar dimmiga moln lägga sig över de fina glansbilderna av alla våra succéer. De måste komma från väster, över Öresund. Just det, hon var inte bara en svensk författare, utan lika uppskattad i Danmark med böcker och med barnporträtten. Hon bodde ju faktisk hela sitt konstnärligt verksamma liv i Köpenhamn. Hade byggt sig där det märkvärdiga huset ”Klostret”. Och levde sitt ”dansk- svensk-samarbetsprojekt” med maken Axel Poulsen.

Men efter andra världskriget kom hon, liksom i Sverige, också i Danmark i skymundan, hennes verk försvann i takt med modernisternas framgång. De två ländernas så väsensskilda erfarenheter och positioner under andra världskriget gjorde sig gällande. Elisabeths verk hamnade mellan stolarna, Öresundsbron förbinder två olika kulturella rum. Avståndet är påtagligt. Man kan fråga sig: vem var Elisabeth för svenska läsare, och hur var bilden av henne för läsarna i Danmark? Hur lyckades hon att göra Göteborgs kvinnliga diskussionsklubb attraktiv som förebild för en liknande klubb i Köpenhamn? Hur kunde hon fylla stora lokaler när hon höll föredrag för Föreningen Norden i Danmark om Sverige? Hur kom det sig att den kände danske regissören C.T. Dreyer ville göra en film efter hennes roman ”Kronan” – och att Niels Bohr, musikern Hermann D. Koppel och många andra illustra personligheter hörde till hennes umgängeskrets? Vad stod hon för – och hur har det missat sitt värde? Fast jag har bott i Danmark nu i tre år, famlar jag mig fram i det kulturella fältet som i dimman, ser inte klart, men bakgrunden är en annan. Var är den tråd jag kan ta upp och knuta ihop med vår ”Elisabeth-väv”? Litterära sällskapen bildas för det mesta för kända stora internationella författare liksom Tolstoi, Dickens, Proust. Kvinnliga författare finns bara ett fåtal med ett eget litterärt sällskap. Karin Miachëlis, Thit Jensen uppmärksammas som syster till den berömde Johannes V. Jensen, och Karen Blixen är det stora undantaget med eget museum och vänförening. Jag som nytillkommen saknar en kompass, en fyr liksom ”Parnass”, en plattform till tankeutbyte och litterärt samtal.

Men vi fortsätter och jobbar på, i Sverige med utgivningen av en samling noveller av Gertrud Lilja och Elisabeth Bergstrand-Poulsen, och i Danmark? Man måste knacka på många dörrar innan man blir hälsad ”välkommen, stig in”. Men då och då finns små ljusglimtar, ett överraskande sms från någon som äger en bild av henne, ett fynd på ett antikvariat, en församling som gärna vill se filmen om henne, någon som absolut vill besöka Långasjö nästa år… Nu har solen kommit fram, björkens grenar niger i blåsten, stenarna, som jag fann på stranden, har istiden fört hit från Sverige. Nordisk samhörighet.

Önskar oss alla ett rikt litterärt år 2020. Melsene Laux

Lilla Nanny Story  2012

I början av december 2012 fick vi en efterlysning på ”Lilla Nanny” från New Foundland, Canada! Och efter att vi kunnat bekräfta att det är Lilla Nanny som mejlavsändaren äger, skrev hans pappa (84 år) hur det kom sig att han fick bilden. Här följer historien på engelska: Peter Armitage skrev i sitt första mejl: “My father purchased the print from a book store in Stockholm in the mid-1950s. He believes it is called "Lilla Nanny," and that it was painted by Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Can you please confirm that she is indeed the artist who created this lovely print, and its name - "Lilla Nanny?" Vi bekräftade och i sitt nästa mejl berättade han: “I have Lilla Nanny on my bedroom wall here in St. John's, Newfoundland. I grew up with this lovely print, and I have very fond memories of everything associated with it.” Senare skrev pappa Douglas Armitage: "Here is the story. In 1952 as newly-weds, my wife and I moved to a ground floor apartment. The apartment directly above us was occupied by a young couple, just arrived from Norway. We quickly became friends and saw much of one another. In their apartment they had the Lilla Nanny picture on the wall. We fell in love with it immediately, not only because of the striking colors but mostly because of her serene and enigmatic expression. We made up our mind to get a copy for ourselves and I was successful in getting a print from an Art Dealer in Stockholm with a name like "Hovsep Bokhandel". I had it framed in a contemporary frame and it had pride of place not only there but also in our home, which of course where Peter saw it.' In recent times I have been seeking another print for myself, so far without success.”

Som tur är hittade vi, via antikvariat.nu, en mapp “Nordiske börn”, som nu snart ska bli postad till ”Peachland”, Canada. Lilla Nanny kommer ut på sin stora resa…

Dela den här sidan